Det är så mysigt med julen :) Massa mysiga ljus överallt och kallt ute och varmt inne, så som jag tycker om det! Var ute på 2 1/2 timmes promenad med Tage i skogen idag. Nu är vi trötta båda två, då vi de största delarna inte gick på de nerkörda stigarna utan plumsade omkring i knädjup snö.. Tage studsade och jag, ja, det kan hända att jag får lite träningsverk i benen imorgon. Men skönt var det :)
Det sägs att begravningar alltid kommer i grupper om 3. Tyvärr så verkar det ligga någonting i det. Hur det hänger ihop tänker jag inte ens spekulera i, men det verkar vara så. Mormor Klara (gammel mormor) i Våras, mormor i Augusti, har inte orkat skriva om det, var otroligt jobbigt ett tag, sen har det bara flutit ut i tiden och jag har haft mycket att göra och bloggen har inte prioriterats. Jag kommer inte skriva så mycket om det, men några fina bilder ska det nog komma upp snart. :)
Och tillsist Andrés farfar som somnade in i morse, skickar en tanke till alla som saknar och sörjer. Nu är vi uppe i tre och året är nästan slut. Inget kul alls, men vi blir äldre, är vuxna nu sägs det. Och även våra nära och köra blir äldre och går tillslut ur tiden, så det här lär inte sakta ner tyvärr. Livet är tydligen så.
När momor Klara gick bort drömde jag om henne samma natt som hon somnade in och när jag vaknade kände jag att någonting saknades och strax därefter fick jag beskedet av mamma. Precis samma sak med mormor, omständigheterna var annorlunda, men samma sak om en livfull dröm och sen vaknade jag på natten strax innan telefonen ringde. Nu har det hänt igen. Fast inte på samma sätt som tidigare, då jag inte stod honom lika nära. Mina drömmar var de värsta jag haft på länge och vaknade plötsligt strax efter att solen gått upp. Jag brukar aldrig vakna av mig själv annars, speciellt inte så tidigt. Först blir jag glad att drömmen var över men sedan kändes det som om någonting var fel, men kunde inte riktigt sätta fingret på det. En stund senare ringde Andrés telefon och jag förstod vad jag hade känt.
Är det verkligen logiskt att undermedvetet veta vad som händer 150mil bort? Eller någon annan stans än i sin närhet egentligen? Att känna att någon band blir svagt eller brister, utan att riktigt veta egentligen. Många säger att de känner någonting, att de innerst inne vet att någonting hänt. Både vid dödsfall och skador. Jag är rädd för den känslan, samtidigt som den känns rofylld. Det är ingen känsla av ondo, endast tomhet.
Jag avslutar mitt tankspridda inlägg nu och återgår till att hålla krampaktigt i pennan och en tanke till alla som saknar.
